minns ni att jag skrev om min cyckel? att jag hade tagit av stödjulen på den igår, och att jag skölle cyckla till plögget idag?! ja.. ni fattar nog hur det gick. det gick fett bra dom fursta 20 meterna, sedan burjade det bli vingligt och sen körde jag på en sten. det var då allt hende. cyckeln fick fnatt och kastade av mey. jag flög över styret och skrek som en stucken gris. jag har aldrig varit så redd förut. jag trode värkligen att min sista dag var kåmmen. medans jag flög hade jag en massa tankar i huvet, tillexempel "sablar, jag har inte skrivit nått testamänte". när jag landade blev det svart i någon sekund. när jag vaknade ijen såg jag inget annat en blod blod och återijen blod. ja, ni läste rett, jag fick alltso en skråma på knät och mina nya byksor fick ett hål... mamma blev fett arj och gav mey en reyäl omgång. hon hade sagt att jag inte fick ta bort stödjulen men jag kende att det var dags... men ack så fel man kan... nu mår jag shit..